Förstelnad av kylan inne i huset skickas ett hjälp ut i den virtuella världen.

 

Skrattattack. De pumpande vibrationerna stoppas inte på tre timmar. 

 

Hon ser sorgen, hon ser allvaret. Drar med sorgen till bussen, till söder, till BUP-akuten. 

 

Hon, sorgen och broder stiger in i väntrummet. När hon går stiger sorgen och brodern in i ett rum. Stolar ställda i en cirkel och psykologens frågor. Sorgen svarar ärligt och stort. Tårar faller och dörren öppnas, in släpps den andra brodern med en orolig mor i telefonen. Psykologen har snart frågat klart. Nu ska de vänta. 

 

Modern stiger in med oron i blicken. Sorgen ler, har sina bröder vid sin sida. Nu väntar de. Strax får de gå in i rummet med stol cirkeln igen och denna gång sitter en läkare med. Denna läkare är dålig och fokuserar på fel saker men till slut stiger fadern in och samtalet når sitt slut. 

 

McDonald's. Killarna äter, modern dricker kaffe och sorgen sitter där, tänker på hur hon samlat alla i onödan, hur allt bara är... förstört.

 

 

Det bestäms att jag kan åka hem. Jag somnar med detsamma och vaknar av min mors hand på kinden. Klockan är halv ett på eftermiddagen och det är dags att gå upp. Jag känner mig utvilad, nästan glad, tills jag inser vad som hände dagen innan.

Jag har under de senaste dagarna stannat hemma. Jag har köpt målardukar och färg, suttit på möten och instäng i mitt rum, ansträngt kreativiteten men ingenting händer. Jag är fast i mitt tillstånd men jag har så mycket kärlek runt omkring mig. Jag kommer må bra. Jag måste bara ge det lite tid. Allt går upp och ner och denna vecka kommer nog spenderas hemma men just nu är det de jag behöver. Tänka, men inte för mycket.