Det är väldigt lätt hänt att vi fokuserar för mycket på vilka som inte är där, och glömmer de som sitter framför oss. Jag vaknade ledsen idag. Jag vet inte om det var för att jag drömde något, eller för att jag bara har den typen av dag idag, men när jag är ledsen så söker jag närhet. Helst hos de jag känner mig som mest bekväm med, och dom som kan ge mig bekräftelse. Idag ville jag att det skulle va Niklas. Men han är inte här idag, eller imorgon... Effekten av att han inte finns här idag får mig och se vilka andra som heller inte är här. Mamma, Maja, jag är en dålig kusin, gud va äcklig jag är, jag saknar grundskolan. 

 

Allt går alltid i samma mönster, en dålig tanken sätter fart på alla andra. Men framför mig sitter min far och ser att jag mår dåligt, men jag är för upptagen med att se att "ingen är där" när en av de viktigaste vill hålla min hand. 

Precis innan jag måste springa ut genom dörren till ett möte som jag spenderat tre timmar åt att hitta en ursäkt att undvika men misslyckas, så ser jag min fina pappa, och så slår det mig att jag bara kan ringa mamma, Moa, kanske ska höra av mig till Annié igen, va fin snön är, musik. 

 

Bra tankar väller in, vilket sällan sker, men efter 10 min sitter jag här på bussen och tycker illa om mig själv för att jag inte såg det bra från början. Kanske är det här en del av att vara deprimerad, jag vet inte vad som händer. Jag befinner mig konstant i en rymd som känns tom men har miljontals stjärnor runt omkring mig. Men när jag har mina hörlurar på mig så har jag lättare att koppla bort smärtan, och sen måste jag erkänna att börja skriva ner mina tankar igen känns fantastiskt. Även om ingen kommer läsa det här. 

 

Jag har inte helt listat ut om det är en bra grej eller inte än.