Det var så länge sedan jag satt mig ner och skrev något, jag har så många ord jag behöver få ut ur mitt system men jag är fast just nu.

 

 

Det senaste halvåret av mitt liv har varit så lärorikt, så lyckligt, så nyttigt för mig. Jag älskar all ny respekt jag funnit för mig själv. Jag älskar all ny och gammal kärlek som funnit sig tillbaka i mitt liv. Jag har så mycket att se tillbaka på och le åt, gläjas åt, älska. Men jag är fast just nu, jag är fast och det går inte att se tillbaka utan att frysa.

 

Fryst i förtvivlan, smärta, saknad, meningslöshet, hat, ångest, hjärtekross.

 

Så länge jag vetat har de varit i mitt liv. De är mina frenemis, det finns en tryghet hos dem men mest hat. De har funnits där med mig så länge, jag har fått känna deras vrede så många gånger. Jag trodde jag känt det värsta de har...

Jag tror de är sura på mig, tvillingarna alltså, de har aldrig slagit ner mig så hårt förut. Jag vet inte vad jag gjort för fel. De bara trycker ner mig, skadar mig, tvingar fram tårar, slår ut luften ur mina lungor. Smärta har alltid varit den suraste av tvillingarna men nu är Lidande också arg. Lidande bara tittar på medans Smärta slår ner mig och sen står över mig, trycker på alla sår och blåmärken, tvingar mig att ligga kvar på den hårda och kalla marken. De teamar upp sig mot mig, det är två mot en. Jag har ingenstans att ta vägen.

 

Tacksamheten jag har för de senaste halvåret är oändlig men jag kan inte visa den just nu. Det gör ont att andas, det gör ont att vakna på morgonen, det gör ont att gå och lägga sig med salta ögon om natten. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, det enda stället jag vill till är det enda stället jag absolut inte kan gå till.

 

Jag trodde jag hade känt smärta förut, jag trodde jag hade lidit förut, men inget jag har varit med om kan jämföras med det här. Det är det värsta jag någonsin har känt.